Mina gitarrmilstolpar



Lucky 7

På 60-talet såldes Jörgen Ingmanns gitarrkurs  per korenspondans, med tillhörande gitarr Lucky 7. Mor och morbror gjorde gemensam sak med denna kurs och lärde sig ett par ackord. En bedrift med tanke på att Lucky 7 är den sämsta gitarr som någonsin sålts för pengar.

Min syster blev skickades på gitarrkurs med Lucky 7 i passande brunt smärtingfodral och blev hemskickad av läraren: "Vad är det för en j_la gitarr". Bortsett från hans pedagogiska approach så hade han helt rätt.

Själv tyckte jag det var fantastiskt - "vi har en gitarr hemma".

Björn Sundberg och Arne Frestad...

... är två vanliga medborgare av det sympatiska slaget, amatörmusiker som med sitt spel introducerat  klassiskt gitarrspel för mig.

Först Björn någon gång under tidigt 70-tal. Som lägerbålsgitarrist slog han an takt och ton, vi andra skrålade och sjöng. Lite senare på kvällen var det dags att runda av och Björn spelade Romance de Amor. Något liknande hade jag aldrig hört - kan en gitarr spelas på det viset?

Arne var lumparkompisen som av slump fick fatt på en gitarr när vi hade en vaktsyssla av något slag. Rätt upp och ner spelade han Recuerdos de la Alhambra.  Trots att Björn visat gitarrens möjligheter blev jag närmast chockad av Arnes spel, musiken var änglalik och jag frälst.

Första egna gitarren
Köpte jag av Håkan (numer min svåger) för 15 kronor. Gitarren kom med på en paddeltur med Björn men vi hade för stor packning och gitarren fick offras. Kanske finns resterna kvar, jag ställde den bakom en stor sten på västra stranden av sjön Femunden i Norge.

Per Olof Johnson

Efter tips från Arne hamnade Björn och jag i Stenhammarsalen när Per Olof Johnson hade konsert. För mig som precis hade börjat med lite stapplande grepp fick begreppet gitarrist en ny innebörd. Karln spelade på något som såg ut som en gitarr, men det var för många strängar.

Turligt nog hade Per Olof Johnson spelat in ett par LPskivor och jag köpte den med omslagsbild på hans altgitarr. Elva strängar var det och på baksidan av konvolutet stod att läsa om Georg Bohlin och hur de tillsammans hade utvecklat altgitarren.

Småning om insåg jag att Per Olof Johnsons storhet hade mindre med hur många strängar han kunde hantera men så mycket mer med musikaliska kvalitéer att göra. Är man som jag lyckligt lottad med vinylspelare och Per Olof Johnsons LP-skivor kan man bland annat avnjuta Capprico Arabe så som ingen annan får det att låta.

Nu väntar jag på att få hans musik i mobilen - skynda på Spotify!

Erdmans och Waidele

I Göteborgs bästa butiksläge fanns Waidele och Erdmans, ett stenkast från den ena till den andra, med ett enormt urval av noter för gitarr.

För gitarrvänner och Martin Giertz
Trots alla moderna möjligheter att söka bland data i de mest obskyra ämnen har det varit helt omöjligt att hitta gitarrvännen Martin Giertz. Han gav ut den fortfarande intressanta boken Den Klassiska Gitarren. Men milstolpe är han främst för radioprogrammet För Gitarrvänner. Temat var klassisk gitarrmusik men  även andra gitarrgenrer behandlades.

För oss som är förtjusta i detta slags musik var hans program riktiga höjdpunkter. Jag kan fortfarande dra mig till minnes hans rapportering från Paris där han på ett hotellrum träffar Göran Söllcher efter det han blivit "världsmästare i gitarr". Som jag minns det  förklarade Göran sina känslor genom att spela någon av de vackra katalanska folkvisorna som så väl lämpar sig för gitarrens klang.

Men vart tog Martin Giertz vägen? Det skulle vara fantastiskt roligt att få fram hans gamla radioprogram - jag tror de skulle stå sig än idag.

Åke Blomér

"Varför spelar du inte med stödanslag?" undrade Åke Blomér i Olskroken.  För att få hjälp att komma vidare besökte jag Åke som hjälpt många göteborgare med gitarrspelet.

Stödanslag hade jag aldrig hört talas om och efter tio minuter hos Åke hade jag fått en ny dimension i spelandet. Det är så här för autodidakter - man riskerar missa något grundläggande. Vem vet - kanske ber jag om lektion två strax, så här 30 år senare. Skulle vara kul bara för sakens skull.

Gitarren och Kohno

Butiken Gitarren ligger fortfarande vid Skanstorget i Göteborg. Längst in i butiken hittar du finrummet där dyrgriparna finns. Både de nytillverkade som säljs och ett urval begagnat; kunder som försöker sälja sina instrument via Gitarren.

1978 stod en Kohno och ropade på mig i finrummet. Aldrig att jag hört en ton så som Kohnon klingade. Jag vill beskriva tonen som en medelväg mellan en nordisk ton typ Bohlin och en mer spansk ton typ Ramirez. Och kraftfullare än båda dessa.

Kohno hade högre status förr. Kanske beroende på att Masaru Kohno satte sin prägel på gitarrerna då (han är död sedan många år). Idag verkar ingen ha Kohno som sitt  förstaval. 1978 var priset absurda femton tusen kronor, att jämföra med månadslönen som var en tredjedel av denna summa. Eller jämför med insatslägenheten som jag betalt nio tusen kronor för. Råd hade jag såklart inte men på Gitarren kunde man då köpa på "tre månaders kontantbetalning".

Så för fem tusen kronor kunde jag gå hem med min Kohno. Den tillverkades i flera varianter, 50 var den finaste men gränsen för mig var näst bästa modellen. Jag sålde den någon gång på 90-talet. Nu sägs dessa 70-tals gitarrer ha mognat och klingar än bättre. För cirka 3000 dollar kan man få tag på ett exemplar av Masaru Kohnos gitarr nr: 30 - prisvärt!

Kuriosa - när man handlade på Gitarren var det inte tal om att legitimera sig. Att inte komma tillbaks med resten av pengarna var överhuvudtaget inte en fråga.

World Wide Web, YouTube och Spotify

Var och varannan dag förbannar jag dessa moderna företeelser: varför fanns inte det förr? Min generation fick skaffa kunskap på neandertalsliknande sätt. Häromdagen kom jag att fundera över Mudarras tonspråk - skrev han mer musik som  klingar likt den Fantasia som brukar spelas av gitarrister? Tack var Spotify vet jag bara en timma senare att nej det gjorde han inte. Åtminstone inte bland de sjuttio olika stycken jag hittade.

La Famiglia

Så klart är familjen milstolpar på olika sätt. Som att Bo var den direkta orsaken till ett mångårigt speluppehåll - ingen har så högljutt klagat på mitt spel som den nyfödde förstlingen. Det var lika bra att packa ner Kohnon ett par år. Ett antal år senara var kvällsritualen att spela på sängkanten istället för att läsa. Robert de Visés D-moll svit har han nog lyssnat på 100 gånger - på primgitarr. Fast jag vill ju gärna tro att detta något positivt inverkat på att han är musiker på riktigt.

En annan milstolpe står Inger och Erik för - sedan länge har spelandet varit uteslutande en sommarsysselsättning på landet, i sommarstugan på 47 m2, lövtunna väggar och ringrostig gubbe som när TV:n stängts av på senkvällen försöker få igång fingrarna med hemgjorda tremoloövningar...